Nordéns vardag ingen lisa för kroppen

Vi går väl rakt på sak. OS -silver, VM-guld, Bragdguldet, storslam på Idrottsgalan, inklusive Jerringpriset. Du har ett ganska schysst år bakom dig?

Hahaha, ja det är egentligen helt galet. Jag är lycklig, tacksam och har verkligen både fått och känt uppskattning för det jag har gjort.

En hästtjej som blev triathlet. Hur gick det till?
Egentligen var det ganska slumpartat. Hästarna var en livsstil, som jag delade med mamma. Vi cyklade till stallet varje dag och över huvudtaget handlade det mycket om friluftsliv under min uppväxt. När mamma fyllde 40 år, ville hon förverkliga en gammal dröm – att cykla till Italien. Sagt och gjort, vi köpte varsin landsvägscykel, packade ner kartor, drog en linjal mellan Kristianstad och Bibione (en liten ort strax öster om Venedig) för att få reda på närmaste vägen och gav oss iväg. 19 dagar tog det att ta sig ner dit och då snittade vi ungefär elva mil om dagen.
När vi sedan kom hem i augusti såg jag reklamaffischer om Åhus Triathlon. Jag kände direkt för utmaningen och var jättenyfiken på att se vilken nivå jag låg på. Efter tävlingen var jag väl inte jätteexalterad men när sedan min häst blev skadad hösten därefter, 2001, valde jag att lägga allt krut på triathlon. Och på den vägen är det. Nu njuter jag av att bara ha mig själv att fundera på och bry mig om. Jag är högst ansvarig för min egen träning och för mitt eget utförande.

För oss som är stolta över att klara simborgaremärket och ett varv på elljusspåret är hela grejen obegriplig. Svett, skavsår, ingen fritid och konstant smärta. Frivilligt. Vad är det som driver dig?
Kroppen är smart och vänjer sig vid mycket. Se exempelvis på vad människor runt om i världen blir utsatta för i sin vardag, men ändå står ut med det och klarar det. I början var det bara kul med de endorfinkickar man fick, men allt eftersom man blir bättre så skjuter man nivåerna och ambitionerna framåt. Jag kan ärligt erkänna att jag i dag har en ganska sjuk syn på vad som är en lugn dag. Ibland kan jag få panik om jag kanske bara tränar två pass per dag.

Och hur ser en sådan dag ut då?
Träningsdagarna varierar så klart. I går körde jag exempelvis 27 kilometer löpning på förmiddagen och fyra kilometer simning på eftermiddagen. Det är en ganska normal dag.

Låter inte direkt som friskvård?
Nej, men det är nog ingen träning på elitnivå. Om man däremot tar ner det ett par nivåer i intensitet, så är vår träning väldigt allsidig. En jämnt tränad kropp skapar en jämn belastning. Men självklart är det viktigt att hitta en balans mellan träning, vila och fritid.

Hur lyckas du med det?
Efter framgångarna 2012 har det blivit en enorm skillnad på ståhej kring mig. Nu har jag skaffat nytt telefonnummer samt anlitat en agent, som tar hand om allt vid sidan av och som planerar mina aktiviteter. Jag skulle kunna försörja mig på föreläsningar och på att skriva bok, men jag känner att jag fortfarande har många kapitel oskrivna i min idrottskarriär.
En annan förändring är att jag har Stockholm som bas för träningen och inte Australien, som jag hade tidigare. Självklart är det på gott och ont, men jag känner att jag måste vara mer tillgänglig nu.

Har du några knep för att fixa detta?
Jag har två mobiltelefoner. En med svenskt nummer och en som jag använder utomlands, där jag byter nummer. Till den ”utländska” telefonen har jag tio olika kontantkort i en sticka i plånboken – ett för varje land som jag brukar vara i.
Annars blir det mycket skype, plus att jag numer samkör Ipad och telefonen. Jag har egentligen aldrig gillat att prata i telefonen, så därför sms:ar jag en hel del.

Från halvdoldis till superstar över en natt. Hur hanterar man egentligen det?
Jag tycker faktiskt bara att det har varit positivt. Sverige är ett ganska lätt land att vara känd i. Svenskar är inte speciellt påträngande, utan här har vi mer en tradition av att vända oss om på stan och viska ”kolla, det är ju hon”. Samtidigt skapar mina framgångar så många möjligheter till nya kontakter. Det kan komma fram någon och säga något snällt när jag är i affären och handlar. Jag har aldrig upplevt kändisskapet som jobbigt.

Vad tror du det beror på att svenska folket så totalt har tagit dig till sina hjärtan? Det är ju onekligen lite M agdalena Forsberg- och Pernilla Wiberg-varning på dig nu.
Haha. Jag tror att folk gillar dramatik. Alltifrån spurten och de nio tusendelarna i OS till magsjukan innan VM-avgörandet. Kanske har det också betydelse att jag är en sådan människa som aldrig ger upp. Sedan har jag fått höra från personer, som inte är så idrottsintresserade, att de tycker det är häftigt att jag laddar upp inför tävlingar med att käka pizza.

Vilken betydelse har tilldelandet av folkets pris, Jerringpriset, för dig?
Det är ett fantastiskt komplement till Bragdguldet. En expertjury utsåg det ena och svenska folket det andra. Jag ser det som ett kärleksbevis att det faktiskt är mer än 100 000 människor som aktivt har valt att ringa eller mejla och lägga sin röst på mig. Jämför det med hur min tillvaro var för ett par år sedan. Då fick jag ringa och påminna SVT om att vi hade VM-final. 2012 livesände de tävlingen.

Om du jämför OS-silvret med VM-guldet då?
Under perioden efter OS hade det nog varit väldigt lätt att låta luften gå ur en. Jag är stolt över att jag lyckades hålla ihop alla bitar och kunna fokusera. För mig handlar det inte om den ena eller den andra tävlingen, utan om kombinationen. Jag hade tagit mästerskapssilver och mästerskapsbrons tidigare och kom till VM-avslutningen med stort självförtroende och ett enormt sug efter guldmedaljen. OS-silvret öppnade ett fönster och skapade intresse. Uppståndelsen kring VM-guldet hade aldrig blivit lika stor utan OS-framgången. Samtidigt hade VM-guldet bara inneburit en ”vanlig” revansch om jag hade misslyckats i OS.

Hur fortsätter du att motivera sig efter en sådan här säsong? Vad mer har du att uppnå?
Motivation hämtar jag inte bara i pallplatser och mästerskapsmedaljer. Det ligger snarare i att göra det ultimata loppet. När jag har vänt på alla stenar och känt att jag har gjort det bästa lopp som jag någonsin kommer göra, då är det dags att ge upp och istället hitta på något annat.

Du har sagt att ”ditt privatliv är ganska värdelöst”. Tycker du att du har fått offra mycket för att ta dig dit du är i dag?
Inte alls. Man får inget gratis och därför krävs det att det kostar både i tid, kraft och insats. Om jag gör något, så gör jag det alltid fullt ut. Att vara elitidrottsman innebär alltid jobb, både vad gäller att äta, sova och träna. I dag skulle jag aldrig vilja byta bort den insats jag har lagt och lägger på idrotten. Tiden till ett ”normalt” liv kommer att komma.

Men inte detta år väl? Jag antar att du har mycket planerat?
Den nya utmaningen är VM i Halv Ironman i Las Vegas. Det är en skalp jag väldigt gärna vill ta. Halv distans passar mig bra, då cykelsträcken blir extra viktig.

Och när kommer du göra ditt första Ironman?
Nu siktar jag på OS i Rio de Janeiro 2016. Sedan kommer jag ta sikte på mitt första Ironman 2017. Till den här säsongen gjorde jag ett planerat coachbyte. Min nye coach är australiensaren Craig Alexander, som är en legendarisk Ironman-mästare. Nu ska vi köra tillsammans ett år på prov, men förhoppningsvis funkar det bra så att han kan vara med mig hela vägen till mitt första Ironman. Ironman är en enorm mental utmaning, som kräver erfarenhet.
« Gå tillbaka

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår